Det finns två sorters människor, de förvirrade och de säkra.  Jag behöver inte poängtera att jag inte tillhör den sista skaran iaf. Jag har alltid varit förvirrad  och fastän jag intalar mig själv att jag kommer bli säker på saker med tiden så vet jag att det inte stämmer. Jag är förvirrad på så sätt att jag inte förstår syftet med att planera, ha intressen, älska osv. det handlar inte om att vara förvirrad vad gäller klädesplagg eller kvällsmat. Det handlar mer för mig om att jag är förvirrad till syftet med livet. Nej jag är ingen självmordsbenägen människa utan bara en förvirrad men jag älskar livet för det...
Jag älskar stunderna då jag är med mina syskonbarn och ser dem formas till invider med egna viljor och mer självsäkra än jag någonsin kommer bli. Kanske pushar man dem lite extra för att jag vet vad jag själv gick miste om. Kanske saknade jag den där personen som sa att om jag ville så kunde jag. Begripligt? Noway! But who the hell cares ;)

OAO